Det är tydligen så det ska bli efter att man gått igenom något jobbigt. Generellt. För mig tog det fem år för att fungera normalt med livet utanför.

---

älsklingspälskling är påväg till Göteborg på Metal Town, avundsjuk tjej.

Känner mig mitt i all denna saknaden förbannat lycklig för imorgon har jag klarat av min första arbetsvecka på kyrkan utan problem. Ensam tjej med fyra killar betyder att jag får städa, vilket betyder att jag får vara inne medans dom andra är ute. Känner inte att jag saknar att rensa grusgravar direkt, men jag lär inte slippa helt. När det mesta jobbet består av trädgårdsarbete och en som jag jobbar med lägger kommentaren "Jag hatar allt som har med trädgårdsarbete att göra, det är det värsta jag vet" känns det som att man verkligen har hamnat rätt.