Det börjar ordna sig. Har tagit tag i all skola och skrivit upp vad som behöver göras inför sommaren. Just nu håller jag på med ett paper som språkutveckling, sviiiinintressant men ändå går det skitkasst. Jag har skrivit på det i typ en vecka men kommer ingenstans. Störigt. Blir iaf med all säkerhet godkänd på min VFU och det är ju skönt (: Sen är det bara att hoppas att alla inlämningar blir godkända också. 

 

Annars då? 
Skaffade mig ett jobb idag över sommaren. På ett demensboende här i stan.
Det blir en sommar på västkusten för mig. 
Rätt mysigt om ni frågar mig. 
Så projekt ett är att bli klar med skolan, projekt två blir att göra om mitt hjärtas rum så jag ryms.

   

Måndag. Ny vecka och den här veckan har jag faktiskt saker att göra. Skola och praktik, det känns skönt med tanke på att de senaste veckorna har varit så sjuuuukt slappa.
I helgen är det påsk och kunde inte längta mindre eller ha mindre påskkänsla. Praktik på skärtorsdagen gör att jag inte kan åka hem och fira påsk med min familj som vanligt. Johannes frågade dock igår ifall jag ville vara med dom på påsk för att han inte vill att jag ska vara själv. Bästa ♥
Om två veckor är vi hemma igen, herregud, vad tiden går fort!

Nu ska jag städa ihop lite på rummet innan han kommer så vi kan kolla på film utan att ha panik över att det är så stökigt. 

"se in i mina ögon, vi kan gå vår egen väg"

Över en månad sen jag bloggade sist, shit, vad dålig jag är på det här.
Livet rullar på precis som vanligt. Jag älskar det. 

Har inte tid att blogga när jag spenderar dagarna med mitt hjärtegull. 
Längtar tills Juni. Kentfest och Håkan på samma vecka, med Julie. Bättre. 

Så. Jävla. Kär. 

Veckorna liksom bara går nu.
Det känns som alldeles nyss jag och Julie diskuterade att vi brukade bo tillsammans men att det var 42 hela dagar tills vi kunde dricka kaffe tillsammans igen. Nu är det tre hela dagar kvar sen äntligen Frösökaffe med Julie igen. På lördag får jag äntligen se min familjs ansikten igen, äntligen kramas med lillasyster. På lördag får jag räkna ner dagarna till onsdag då jag äntligen får se min hjärteväns ansikte igen. Hans leende som gör mig alldeles varm. Jag har två himla, himla fina veckor att se fram emot. 

Igår var det alla hjärtans dag och jag är ju så romantisk så, jag älskar den dagen.
Dagen blev alldeles jättelyckad med en massa OS och sen blev jag bjuden på middag och vin, resten av kvällen spenderades i soffan framför film. Supermysigt om ni frågar mig. Choklad fick jag också. Han är bra gullig grabben. 
Idag tvingade jag honom att kolla på guld-stafetten som tack. 

Fick även min Jämtlandsring igår, så himla vacker! Och om tre veckor exakt åker jag hem igen. 

"baby let me be your, let me be your last first kiss"

Och så var det det här med bloggen också.
Nu finns det faktiskt massa att berätta egentligen, jag har packat ihop och flyttat igen.
Inte hem som planen var utan till en liten stuga precis vid en väderkvarn, huuur mysigt som helst och jag verkligen älskar att bo här. Mina roomies är awesome och mina människor på skolan är awesome och hela mitt liv är rätt jävla awesome just nu. 
Det pirrar i magen och jag får pussas och kramas, och hålla hand och gosa. 

Nu har jag fyllt 21, om ett halvår är det 3 år sen jag tog studenten.
Jag brukar fortfarande läsa gamla inlägg som jag skrev i studenttider ibland, bara för att få känna smaken.
Fascinerande hur mycket jag har växt sen dess men ännu mer fascinerande hur mycket jag faktiskt är samma person. Samma känsloexplosioner, samma värderingar och samma tro på mänskligheten. Samma kärlek och samma hårdhet, iskallhet och total saknad av sympati och empati. Samma tro på att det goda alltid kommer vinna över det onda och samma tro på att det aldrig är försent för kärlek ren som snö.
Fascinerande också vilka som är kvar i mitt liv, tre år senare. Vilka som härdar ut känsloexplosionerna och alla tankarna. 

Till er som är kvar: ett stort jävla tack för att ni får mig att leva.
Till er som jag sagt hejdå till: det är det bästa jag någonsin gjort. 



"Och mina händer rörde aldrig din hud men, jag vet att du kände. 

"Och håll dig från dem som ljuger för att själv få leva"
Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?

"Man får välja vem man lyssnar på jävligt selektivt"
Bästa köpet?

My new caaar och resan till Thailand

Sen jag skrev sist har jag hunnit varit hemma i Aspås.
Föllinge och Dansnatta såklart, skulle aldrig banga.
Cuprum och McDonalds såklart, skulle aldrig banga.
Julie

Förutom det gav Östersund mig allt det jag flydde från för två månader sen, jag satte mig på tåget tillbaka med samma tankar och samma känsla som då. Allt det jag spenderat två månader på att försöka glömma tar 5 minuter att bli tilbakakastad till. 
För att jag vill tala om för dig att jag är så arg samtidigt som jag inte är arg alls.
För att jag vill tala om för någon annan att jag hade väntat flera år på dom orden.
För att jag vill tala om för en tredje att jag vill att han bara ska vilja försvinna ur mitt liv och inte hänga kvar som något jag aldrig kan släppa.
För att jag vill tala om för en fjärde att jag är så trött på hans ursäkter, hans bortförklaringar och hans klamrande fast vid något som inte finns längre. 

Nu har hon varit här i 6 dagar och jag kan inte fatta att hon redan ska åka hem.
Sjukt tråkigt och jag vill att hon ska stanna längre.
Vi har iaf hunnit med Gekås två dagar och Varberg igår, det finns inte så mycket mer att bjuda på här nere när det är höst och ruggigt väder. Nu sitter vi och kollar på Gossip Girl och väntar på att klockan ska gå, 17.35 går tåget från Göteborg och tiden går alltid alldeles för fort på slutet. Härligt att bruden sjunger på "Tell the world I'm coming home" heeela tiden, känner mig som en asbra värdinna. Hon kan inte vänta på att få komma hem, meeeen, jag var likadan när jag var kär så jag förstår henne. 
Det känns iaf skönt att jag har gjort klart alla skoluppgifter och skickat in dom i förväg, nu ska jag fokusera på tentan i några veckor och be till gudarna att jag klarar den.

Jag kan bara tänka mig halvvägs in i rädslan och förtvivlan som man känner när man blir våldtagen av 6 stycken olika killar, samma kväll. Jag kan bara tänka mig halvvägs in i det modet som krävs för att anmäla dom. Jag kan bara tänka mig halvvägs in i den blandade känslan av en fällande dom, att ha vunnit men till vilket pris? Min kropp är inte längre min. Killar är inte längre bara killar, killar är något som förknippas med rädsla och skam. Jag är inte längre bara jag, jag är tjejen som anmälde. Alla jag känner vet om det. Jag kan inte ens tänka mig halvvägs in i att dom senare blir friade. Mitt liv är uthängt, jag är uthängd, jag vann för att sen förlora. 

Jag kan tänka mig in i min situation. Jag kan tänka mig in i min rädsla. Jag är rädd för att bli våldtagen. Precis som alla borde vara. Det händer, överallt. Jag är rädd för att bli mördad. Jag är rädd för att bli misshandlad. Jag är rädd för smärta. Tryggheten i rädslan är att jag vet att om jag blir mördad finns det lagar som gör det möjligt för min familj att få all upprättelse dom kan få, oavsett hur situationen ser ut. Blir jag misshandlad finns det lagar som gör att jag får all upprättelse jag kan få, oavsett hur situationen ser ut. Blir jag våldtagen finns det lagar som kan hjälpa mig få all den upprättelse jag kan få oavsett... Nej. Om jag befinner mig i en "särskilt utsatt situation" kan jag möjligtvis kanske få upprättelse. "Särskilt utsatt situation". 
Tack Sverige för att det än en gång bevisats varför så få anmäler våldtäkter och tack Sverige för att jag går med en rädsla för något som borde vara en självklarhet, min kropp är min kropp och ingen annan har tillträde till den utan mitt medgivande. Eller?

Godkänd på min första uppgift, jappjapp.
Nöjd tjej. 
Idag har jag varit i Varberg i en månad.
Vaknade imorse och var skitless, fick en snapchat på en snygging, blev glad.
Förövrigt är Hey Brother och Den brända jorden så sanslöst bra. 
Alltså, sanslöst bra.

Simone säger att det är min tur att skriva ett långt blogginlägg, hon kanske har rätt.
Vad ska jag skriva om? Hur jag har det? Jag har det fortfarande väldigt bra, har underbara brudar i klassen, har underbara brudar här hemma. Har lärt mig om olika beteendeteorier, akademiskt skrivande, förskolans histora, studietekniker, barns lärande, barns utvecklande osv. Men det är inte intressant. Inget jag har att skriva nu är intressant så big warning for that.

"nu ser jag om mig, om mig omkring mig när jag, när jag går här uppåt i åldrarna"
Jag minns en fot mot min fot - alldeles för liten för att förstå att just den foten mot min fot var ett minne jag skulle ha kvar 6 år senare. 
Jag minns springtävlingar och att leka gladiatorerna ute på vår baksida, att ha snowracer-tävlingar och leka tjuv och polis, att skjuta rödvinbär på varandra och att spela tv-spel, att åka på Lövsta och att leka i dikena när dom fylldes med vatten på våren tillsammans med världens bästa kille. Världens bästa kille som fortfarande, efter 16 år håller min hand genom alla regn.
Jag minns hur kliver in i ett klassrum fyllt av människor jag aldrig har träffat förut och hur jag ser mig omkring och bestämmer mig för att det bara är 3 år, jag ska fan kunna härda ut 3 år på gymnasiet med dom här människorna, jag har ju min musik. Hur jag inte visste då att så många av dom som jag trodde att jag aldrig skulle prata med faktiskt kom mig närmare hjärtat än någon gjort på länge. Hur jag inte trodde att jag 4 år senare skulle ha daglig kontakt med flera av dom, hur min sommar 2013 kom att kretsa kring mina kompisar från gymnasiet. Hur jag verkligen inte kunde tro under det första året på gymnasiet att den där tjejen som inte kunde se mig, vara i samma rum som mig, jobba i samma grupp som mig, hur hon av alla människor kunde komma att bli en av dom som stod mig absolut närmast. Hur jag skulle kunna anförtro henne allt, hur jag skulle kunna ringa henne bara för att få berätta av mig om saker och hur hon alltid, alltid, skulle lyssna och även om hon tycke mina tankar och känslor var helt banala aldrig skulle säga något för hon skulle alltid stötta mig. No matter what. Och hur den vänskapen skulle komma att ta slut så abrupt och på ett sätt som jag aldrig trodde skulle kunna vara möjligt. Inte med henne, inte med oss. Men beslut fattas och reaktioner kan uppstå och relationer kan påverkas. Hela livet, små beslut eller stora beslut. 
Jag minns hur jag klev på tåget, grinfärdig av nervositet, vinkade hejdå till mamma och pappa som absolut inte fick se hur nervös jag var inför detta och letade rätt på min säng i tåget. Skrev till henne att jag var på tåget och gjorde tappra försök att sova bort all oro och nervositet för jag visste ju inte då, när jag satte mig på tåget ner till Göteborg för första gången, att jag skulle komma att tycka om den här människan så mycket att vi flera år senare faktiskt kan kalla oss för sambos. 
Jag minns en musiklektion i vad som då var "bibblan" på Aspås skola och jag minns hur hon säger "du är iaf min bästa vän, jag vet inte om jag är din men du är iaf min" och hur jag egentligen vill skrika ut att hon är det absolut bästa jag har och att jag inte skulle byta henne mot något i hela världen men, jag svarar lite försiktigt att hon faktiskt är min bästa vän också. Och genom åren har vi varit nära varandra och långt från varandra, vi har skrattat, gråtit och skrikit på varandra otaliga gånger. Vi har stöttat varandra och ibland har vi tyckt att den andre är helt dum i huvet. Någonstans på vägen har vi upptäckt hur olika vi är men på samma väg har vi också lärt oss att se förbi olikheterna och kanske acceptera dom också. För hur olika vi än är så har hon faktiskt bokat en tågbiljett ner hit och jag kunde inte vara gladare. 
Jag minns hur hon hoppade runt bland borden när vi hade lunch. Hur hon var så less på att det alltid skulle vara så uppdelat, hur jag tyckte att hon var helt okej att hänga med. Inte mer och inte mindre, helt okej. Hur hon kommer fram till mig under yran och plötsligt sitter jag i en dödskarusell och vi bestämmer att vi ska ses dagen efter för dom ska också på kent. Någonstans där började min räddning. Skolan börjar och vi hänger mer och mer och efter några veckor säger en av mina lärare att jag ser ut att må mycket bättre efter att vi börjat umgås. Det gör jag. Jag sitter inte längre med mina hörlurar i för jag är faktiskt intresserad av vad hon har att säga, jag tycker om att prata med henne. Vi åker till Stockholm och Håkan frälser mig och det kan jag enbart tacka henne för. Hon blev min räddning, på alla tänkbara sätt så blev hon min räddning. Ingen har räddat mig som hon har gjort, ingen har så villkorslöst och odömande räddat mig ur alla ångestattacker och livskriser. Hon, som sov på luftmadrassen bredvid mig genom många alldeles för långa nätter. Hon som satt bredvid mig och bara var när jag inte kunde vara ensam. Tack.

Nu kan jag säga att jag faktiskt hunnit landa ordentligt här, and I love it!
Skolan känns skitbra och Varberg är precis lika fantastiskt som alltid, även fast det regnar och blåser lite då och då och vi har monsterspindlar.
Tack och lov finns ju facebook så att jag inte saknar hemma för mycket.
I helgen fick jag också träffa min vapendragare igen och även fast ni vet det sen innan så säger jag det igen, shiiit vad jag tycker om henne. Och Håkan. Och Hästpojken.
Har även träffat västkustens Måns Zelmerlöw, faktiskt så kommer han hit och kollar på film ikväll, luuucky me!

 

 

Sista kvällen i Aspås.
Öl och häng med världens bästa granne.
Hur ska jag klara mig utan att ha världens bästa grannar?
Släpvagnen är packad och jag är taggad till tusen.

Imorgon är min sista jobbdag på hemtjänsten.
Igår var min sista fredag i Aspås.
Idag är min sista lördag i Aspås.
Imorgon är min sista söndag i Aspås, osv.
På fredag är min första dag i Varberg.
På lördag kan jag säga att jag faktiskt bor där.
Det är spännande och jätteroligt och jag längtar, mer än något annat så längtar jag.


"when you hold me near, you drown out the crowd.
try as they may they could never define what's been said between your heart and mine"
En blick i en dans, mer än något annat kommer jag sakna den blicken.