Precis som förra året har yran gett mig den bästa dagen i mitt liv. Fram tills idag var det för ett år sedan då jag fick, för en kort sekund, ha min Jocke Berg nära mig. Jag trodde jag hade upplevt mycket men att hinna med att träffa Håkan Hellströms band i Badhusparken, få en bil, se min Håkan live, skrika ut sin kärlek till Jämtland på ett fullt Stortorg och njuta av underbara fyrverkerier, dansa med vilt främmande människor till Timbuktu och sedan gå på efterfesten och se Håkan, Henrik Berggren och Timbuktu som vanliga människor är för mycket att ta in. Inte förens en kille som inte är mycket yngre än mig ringer till sin flickvän och hyperventilerar och försöker få fram att han precis träffat Henrik Berggren när han var ute och rökte, och just i det ögonblicket inser sin egen lycka, och fullkomligt bryter ihop inser jag storheten i det jag precis varit med om. För en del människor är detta inte så stort men för mig är det det största som hänt mig och allt är två underbara fantastiska människors förtjänst, tack Emil och framför allt tack Patrik för att ni gav mig chansen att vara med om det här. Jag kommer aldrig någonsin kunna förklara hur jag känner nu förutom att för mig är detta definitionen av lycka och jag har aldrig någonsin varit lyckligare.