Jag blir så lycklig av kärlek, kärlek är det finaste som finns och jag är så sjukt romantisk. Jag och min fina vän Simone tillbringar kvällen med att dela med oss av fina kärleksminnen, när jag tänker efter så har jag varit sjukt lyckligt lottad. Jag har världens finaste kille och har haft honom i tre år, tre hela år har jag fått ha den finaste som finns i hela världen, och han vill att jag ska honom resten av mitt liv också. Det är så svårt att förstå hur fint det är, att man hittat någon som man känner att man vill vara med hela livet. Vad som händer sen och hur livet ser ut om fem år spelar ingen roll för just nu känner vi samma sak och den känslan är obeskrivlig. 
Och det slår mig alltid så hårt när jag inser vilka fina kärleksminnen jag har att jag aldrig tar vara på verkligheten, allt jag varit med om känns så overkligt och långt borta fast det är verklighet och inte alls långt borta. Jag har svårt att förstå att just jag, av alla människor i hela världen, varit med om allt det där fina. Som Sofi sa til mig "Det låter som en film" men det är inte en film, det är verkligen jag som varit med om det, och det är så sjukt. Jag kommer nog aldrig någonsin kunna sätta ord på känslan, det är så obegripligt stort.