... är det så lätt att förlora sig i tankar, för lätt att dras med av sitt egna medvetande som kanske inte alltid har rätt men som har en förmåga att se det sämre före det bättre. Jag blir arg, less och irriterad på mig själv när jag dras med i att sakna och vilja ha tillbaka istället för att vara glad över det som var. För enkelt att sakna. För enkelt att drömma och fastna i hur det kunde varit. För svårt att inse vad man har innan det är försent. Jag vill slå mig själv på käften för att jag är så förbannat rädd och envis för att släppa in människor i mitt liv men, det gör så ont och jag lovade mig själv att jag aldrig mer skulle gå igenom den smärtan när någon man är nära försvinner, för det går aldrig över. Skitsnack den som säger att det gör det. Aldrig. "Svenska hjärtan tinar aldrig när dom väl har frusit. Skitsnack, ge mig kärlek och passion och hunger och magi så smälter jag rakt av" och allt börjar om igen. Men jag står väl över det? Jag behöver väl aldrig smälta? För snälla, jag behöver väl aldrig sakna någon igen? Men snälla, ge mig lite kärlek och passion och hunger och magi för jag behöver kärlek. Den förbannade kärleken som krossar allt motstånd. Den förbannat underbara kärleken som bara tränger igenom allt försvar.