Mina tre år på gymnasiet gav mig allt jag har känns det som. De gav mig mig, den jag är idag. Jag började gymnasiet utan att känna en enda i min klass och det kändes bra för mig, jag var redo att träffa nya människor. Det jag inte var redo för var att se min egen utveckling, hur jag ville utvecklas och därifrån söka mig till de människor som var bäst lämpade för den. Mina första två år spenderade jag med människor jag tyckte om att hänga med på skolan men som inte gav mig något att utvecklas med och mot, det var snälla människor men inte de människorna jag sökte efter att ha i mitt liv. Det var människor jag kunde skratta med ibland och som jag kunde ha väldigt roligt med på fritiden men tyvärr inte människor som låg på samma våglängd som mig. Resterande del av klassen kände jag inte och det var en dysfunktionell klass, det hände alltid saker och det var nästan alltid bråk någonstans. Sommarlovet då jag skulle börja trean var jag helt övertygad om att jag inte skulle gå klart skolan, jag skulle inte orka gå klart trean. Det fanns inte i min värld. Sen träffar jag min räddning och jag kallar henne det för att hon verkligen var det. Hon fick mig att trivas i skolan och jag träffade någon som är så lik mig, som tänker lika som mig och som kan överanalysera och nojja tillsammans med mig. Hon fick mig också att se vilka fantastiska människor som faktiskt fanns i min klass men som jag inte känt innan. På bara några veckor hade jag hittat mig och min plats. Jag hittade människor jag trivdes med, som var så olika varandra men ändå fungerade tillsammans i en grupp för att allas olikheter var faktiskt helt okej. Självklart har det varit strul i den gruppen med men det är väldigt lite. Bland de första veckorna i skolan sa en lärare till mig att det såg ut som att jag mådde mycket bättre och att hon var glad att jag och Simone hade börjat vara med varandra. Det är svårt att beskriva känslan av att gå från att vara övertygad om att man kommer hoppa av till att faktiskt längta efter skolan. Det går inte att beskriva vad dessa fantastiska tjejer gjort för mig. De har gett mig den bästa tiden i mitt liv. De människorna jag lärt känna från min klass som jag fortfarande har kontakt med är bland de finaste människorna jag har i mitt liv. Jag vill inte nämna namn, de som läser och tar åt sig vet vilka de är och de finns i mitt liv. Alla nya människor jag lärt känna genom de människorna är något jag är så glad över, för det finns så många människor som man missar om man bara stänger in sig i sig själv och inte vågar bryta sig ur sin vardag om den går på tomgång. Det är svårt att byta umgänge men det går och jag gjorde det och det är det bästa jag gjort i hela mitt liv, jag gick hem glad varje dag. Jag stannade kvar på skolan längre ibland bara för att vara med människor jag trivdes med.  Och jag har träffat så många fina lärare som faktiskt betytt något i mitt liv, lärare som många gånger känts mer som en vän. Lärare som jag utan problem kunde sitta och prata med istället för att bara se som någon som gav mig skoluppgifter. Tack snälla, fina, underbara ni för att ni räddade mig.