Och medans alla studenter taggar till den roligaste studentfesten och firar/sörjer att det är 100 dagar kvar på det enda liv de känner till så sitter jag och kollar på nyheterna och väntar på att få sova. Jag saknar lite den ångesten jag hade när vi firade 100-dagars men jag saknar mest skratten jag skrattade under själva kvällen. Med min klass. Hur jag trotsade febern och att jag knappt kunde prata. Sen minns jag imorse då jag kommer in genom dörren och möts av ett leende och en stor kram sen massa gos. Då inser jag att den ångesten jag kände då var helt obefogad för ibland är livet så bra, såsom mitt är nu.