En vanlig söndag brukar jag må dåligt. Söndagsångesten som alltid kommer. Idag finns inte den. Dels för att jag inte längre ligger ensam på mitt rum utan numer spenderar mina söndagsångestar med Julie. Ikväll när jag låg ensam i min säng citerade hon låtcitat som det brukar vara fast i soffan 2 meter bort medans jag läste en bok om en tjej som förvirrade sig och tappade bort sig efter att hennes förhållande tagit slut.
Alla dagar jag velat kräkas ut min ångest och när samvetet måste förträngas för annars tar det över och slår ner en tills man inte kan resa sig. Alla gånger jag gjort illa folk som jag aldrig vill göra illa för att jag blivit för full.
Jag är kanske inte den enda som gör dumma saker på fyllan och kanske är det lite okej att göra dom där dumma sakerna när man fortfarande är ung. Jag har ju, trots alla mina dumma grejer, Julie två meter bort i vår lägenhet och det är nog det enda jag behöver.

Om jag var lite modigare skulle jag tala om för honom hur mycket jag tycker om honom, hur mycket jag saknar honom och att ingen kan nå mig för ingen fnittrar på hans sätt, och ingen får mitt hjärta att slå som han och hur handlöst jag faller för någon som liknar honom. Hur jag ångrar att jag låt honom vara nära innan jag insåg att jag alltid skulle vilja ha honom nära. Hur jag ler när jag minns sättet vi pratade. 

Nu är jag feg så jag skriver det i min blogg och hoppas på att någon tjej i framtiden säger alla dom saker han förtjänar att höra.