Nu är det sista packat och jag sitter i sängen och dricker kaffe för att försöka hålla mig vaken och längtar efter 5-6 dagar med mina kusiner och världens bästa moster. Hon är det på riktigt, hon är liksom alltid där.
Jag fick jobba idag också trots att mitt belastningsregister inte kommit än, jag hoppas att det har kommit när jag kommer hem för jag älskar att jobba.  
Det och vetskapen om att jag snart blir räddad av människor jag verkligen älskar gör att jag inte ens är särskilt avundsjuka på dom som ska på Näääk & Nimo ikväll. För ett år sen hade jag ångest på 100-dagars men jag kanske har vuxit upp lite?