Jag kan bara tänka mig halvvägs in i rädslan och förtvivlan som man känner när man blir våldtagen av 6 stycken olika killar, samma kväll. Jag kan bara tänka mig halvvägs in i det modet som krävs för att anmäla dom. Jag kan bara tänka mig halvvägs in i den blandade känslan av en fällande dom, att ha vunnit men till vilket pris? Min kropp är inte längre min. Killar är inte längre bara killar, killar är något som förknippas med rädsla och skam. Jag är inte längre bara jag, jag är tjejen som anmälde. Alla jag känner vet om det. Jag kan inte ens tänka mig halvvägs in i att dom senare blir friade. Mitt liv är uthängt, jag är uthängd, jag vann för att sen förlora. 

Jag kan tänka mig in i min situation. Jag kan tänka mig in i min rädsla. Jag är rädd för att bli våldtagen. Precis som alla borde vara. Det händer, överallt. Jag är rädd för att bli mördad. Jag är rädd för att bli misshandlad. Jag är rädd för smärta. Tryggheten i rädslan är att jag vet att om jag blir mördad finns det lagar som gör det möjligt för min familj att få all upprättelse dom kan få, oavsett hur situationen ser ut. Blir jag misshandlad finns det lagar som gör att jag får all upprättelse jag kan få, oavsett hur situationen ser ut. Blir jag våldtagen finns det lagar som kan hjälpa mig få all den upprättelse jag kan få oavsett... Nej. Om jag befinner mig i en "särskilt utsatt situation" kan jag möjligtvis kanske få upprättelse. "Särskilt utsatt situation". 
Tack Sverige för att det än en gång bevisats varför så få anmäler våldtäkter och tack Sverige för att jag går med en rädsla för något som borde vara en självklarhet, min kropp är min kropp och ingen annan har tillträde till den utan mitt medgivande. Eller?