Tror du att vi nånsin hittar någonting i himlens ficka?
2013-09-17, 23:22:03 / Kategori: Allmänt
Simone säger att det är min tur att skriva ett långt blogginlägg, hon kanske har rätt.
Vad ska jag skriva om? Hur jag har det? Jag har det fortfarande väldigt bra, har underbara brudar i klassen, har underbara brudar här hemma. Har lärt mig om olika beteendeteorier, akademiskt skrivande, förskolans histora, studietekniker, barns lärande, barns utvecklande osv. Men det är inte intressant. Inget jag har att skriva nu är intressant så big warning for that.
"nu ser jag om mig, om mig omkring mig när jag, när jag går här uppåt i åldrarna"
Jag minns en fot mot min fot - alldeles för liten för att förstå att just den foten mot min fot var ett minne jag skulle ha kvar 6 år senare.
Jag minns springtävlingar och att leka gladiatorerna ute på vår baksida, att ha snowracer-tävlingar och leka tjuv och polis, att skjuta rödvinbär på varandra och att spela tv-spel, att åka på Lövsta och att leka i dikena när dom fylldes med vatten på våren tillsammans med världens bästa kille. Världens bästa kille som fortfarande, efter 16 år håller min hand genom alla regn.
Jag minns hur kliver in i ett klassrum fyllt av människor jag aldrig har träffat förut och hur jag ser mig omkring och bestämmer mig för att det bara är 3 år, jag ska fan kunna härda ut 3 år på gymnasiet med dom här människorna, jag har ju min musik. Hur jag inte visste då att så många av dom som jag trodde att jag aldrig skulle prata med faktiskt kom mig närmare hjärtat än någon gjort på länge. Hur jag inte trodde att jag 4 år senare skulle ha daglig kontakt med flera av dom, hur min sommar 2013 kom att kretsa kring mina kompisar från gymnasiet. Hur jag verkligen inte kunde tro under det första året på gymnasiet att den där tjejen som inte kunde se mig, vara i samma rum som mig, jobba i samma grupp som mig, hur hon av alla människor kunde komma att bli en av dom som stod mig absolut närmast. Hur jag skulle kunna anförtro henne allt, hur jag skulle kunna ringa henne bara för att få berätta av mig om saker och hur hon alltid, alltid, skulle lyssna och även om hon tycke mina tankar och känslor var helt banala aldrig skulle säga något för hon skulle alltid stötta mig. No matter what. Och hur den vänskapen skulle komma att ta slut så abrupt och på ett sätt som jag aldrig trodde skulle kunna vara möjligt. Inte med henne, inte med oss. Men beslut fattas och reaktioner kan uppstå och relationer kan påverkas. Hela livet, små beslut eller stora beslut.
Jag minns hur jag klev på tåget, grinfärdig av nervositet, vinkade hejdå till mamma och pappa som absolut inte fick se hur nervös jag var inför detta och letade rätt på min säng i tåget. Skrev till henne att jag var på tåget och gjorde tappra försök att sova bort all oro och nervositet för jag visste ju inte då, när jag satte mig på tåget ner till Göteborg för första gången, att jag skulle komma att tycka om den här människan så mycket att vi flera år senare faktiskt kan kalla oss för sambos.
Jag minns en musiklektion i vad som då var "bibblan" på Aspås skola och jag minns hur hon säger "du är iaf min bästa vän, jag vet inte om jag är din men du är iaf min" och hur jag egentligen vill skrika ut att hon är det absolut bästa jag har och att jag inte skulle byta henne mot något i hela världen men, jag svarar lite försiktigt att hon faktiskt är min bästa vän också. Och genom åren har vi varit nära varandra och långt från varandra, vi har skrattat, gråtit och skrikit på varandra otaliga gånger. Vi har stöttat varandra och ibland har vi tyckt att den andre är helt dum i huvet. Någonstans på vägen har vi upptäckt hur olika vi är men på samma väg har vi också lärt oss att se förbi olikheterna och kanske acceptera dom också. För hur olika vi än är så har hon faktiskt bokat en tågbiljett ner hit och jag kunde inte vara gladare.
Jag minns hur hon hoppade runt bland borden när vi hade lunch. Hur hon var så less på att det alltid skulle vara så uppdelat, hur jag tyckte att hon var helt okej att hänga med. Inte mer och inte mindre, helt okej. Hur hon kommer fram till mig under yran och plötsligt sitter jag i en dödskarusell och vi bestämmer att vi ska ses dagen efter för dom ska också på kent. Någonstans där började min räddning. Skolan börjar och vi hänger mer och mer och efter några veckor säger en av mina lärare att jag ser ut att må mycket bättre efter att vi börjat umgås. Det gör jag. Jag sitter inte längre med mina hörlurar i för jag är faktiskt intresserad av vad hon har att säga, jag tycker om att prata med henne. Vi åker till Stockholm och Håkan frälser mig och det kan jag enbart tacka henne för. Hon blev min räddning, på alla tänkbara sätt så blev hon min räddning. Ingen har räddat mig som hon har gjort, ingen har så villkorslöst och odömande räddat mig ur alla ångestattacker och livskriser. Hon, som sov på luftmadrassen bredvid mig genom många alldeles för långa nätter. Hon som satt bredvid mig och bara var när jag inte kunde vara ensam. Tack.
Vad ska jag skriva om? Hur jag har det? Jag har det fortfarande väldigt bra, har underbara brudar i klassen, har underbara brudar här hemma. Har lärt mig om olika beteendeteorier, akademiskt skrivande, förskolans histora, studietekniker, barns lärande, barns utvecklande osv. Men det är inte intressant. Inget jag har att skriva nu är intressant så big warning for that.
"nu ser jag om mig, om mig omkring mig när jag, när jag går här uppåt i åldrarna"
Jag minns en fot mot min fot - alldeles för liten för att förstå att just den foten mot min fot var ett minne jag skulle ha kvar 6 år senare.
Jag minns springtävlingar och att leka gladiatorerna ute på vår baksida, att ha snowracer-tävlingar och leka tjuv och polis, att skjuta rödvinbär på varandra och att spela tv-spel, att åka på Lövsta och att leka i dikena när dom fylldes med vatten på våren tillsammans med världens bästa kille. Världens bästa kille som fortfarande, efter 16 år håller min hand genom alla regn.
Jag minns hur kliver in i ett klassrum fyllt av människor jag aldrig har träffat förut och hur jag ser mig omkring och bestämmer mig för att det bara är 3 år, jag ska fan kunna härda ut 3 år på gymnasiet med dom här människorna, jag har ju min musik. Hur jag inte visste då att så många av dom som jag trodde att jag aldrig skulle prata med faktiskt kom mig närmare hjärtat än någon gjort på länge. Hur jag inte trodde att jag 4 år senare skulle ha daglig kontakt med flera av dom, hur min sommar 2013 kom att kretsa kring mina kompisar från gymnasiet. Hur jag verkligen inte kunde tro under det första året på gymnasiet att den där tjejen som inte kunde se mig, vara i samma rum som mig, jobba i samma grupp som mig, hur hon av alla människor kunde komma att bli en av dom som stod mig absolut närmast. Hur jag skulle kunna anförtro henne allt, hur jag skulle kunna ringa henne bara för att få berätta av mig om saker och hur hon alltid, alltid, skulle lyssna och även om hon tycke mina tankar och känslor var helt banala aldrig skulle säga något för hon skulle alltid stötta mig. No matter what. Och hur den vänskapen skulle komma att ta slut så abrupt och på ett sätt som jag aldrig trodde skulle kunna vara möjligt. Inte med henne, inte med oss. Men beslut fattas och reaktioner kan uppstå och relationer kan påverkas. Hela livet, små beslut eller stora beslut.
Jag minns hur jag klev på tåget, grinfärdig av nervositet, vinkade hejdå till mamma och pappa som absolut inte fick se hur nervös jag var inför detta och letade rätt på min säng i tåget. Skrev till henne att jag var på tåget och gjorde tappra försök att sova bort all oro och nervositet för jag visste ju inte då, när jag satte mig på tåget ner till Göteborg för första gången, att jag skulle komma att tycka om den här människan så mycket att vi flera år senare faktiskt kan kalla oss för sambos.
Jag minns en musiklektion i vad som då var "bibblan" på Aspås skola och jag minns hur hon säger "du är iaf min bästa vän, jag vet inte om jag är din men du är iaf min" och hur jag egentligen vill skrika ut att hon är det absolut bästa jag har och att jag inte skulle byta henne mot något i hela världen men, jag svarar lite försiktigt att hon faktiskt är min bästa vän också. Och genom åren har vi varit nära varandra och långt från varandra, vi har skrattat, gråtit och skrikit på varandra otaliga gånger. Vi har stöttat varandra och ibland har vi tyckt att den andre är helt dum i huvet. Någonstans på vägen har vi upptäckt hur olika vi är men på samma väg har vi också lärt oss att se förbi olikheterna och kanske acceptera dom också. För hur olika vi än är så har hon faktiskt bokat en tågbiljett ner hit och jag kunde inte vara gladare.
Jag minns hur hon hoppade runt bland borden när vi hade lunch. Hur hon var så less på att det alltid skulle vara så uppdelat, hur jag tyckte att hon var helt okej att hänga med. Inte mer och inte mindre, helt okej. Hur hon kommer fram till mig under yran och plötsligt sitter jag i en dödskarusell och vi bestämmer att vi ska ses dagen efter för dom ska också på kent. Någonstans där började min räddning. Skolan börjar och vi hänger mer och mer och efter några veckor säger en av mina lärare att jag ser ut att må mycket bättre efter att vi börjat umgås. Det gör jag. Jag sitter inte längre med mina hörlurar i för jag är faktiskt intresserad av vad hon har att säga, jag tycker om att prata med henne. Vi åker till Stockholm och Håkan frälser mig och det kan jag enbart tacka henne för. Hon blev min räddning, på alla tänkbara sätt så blev hon min räddning. Ingen har räddat mig som hon har gjort, ingen har så villkorslöst och odömande räddat mig ur alla ångestattacker och livskriser. Hon, som sov på luftmadrassen bredvid mig genom många alldeles för långa nätter. Hon som satt bredvid mig och bara var när jag inte kunde vara ensam. Tack.
