Lost in the dark, forbidden, touch me again!
That's when love causes the dread.
Was it worth it?
Anxiety grows.
There's no promises, just a memory before you leave.
The soft endearment I hear you breathe, our lips are meeting in good fusion, higher drive.
Be the spark, be the fire, set light on me.
Give in to this time.
No need for the heart, this is now, tomorrow we cry

Nu ligger jag i sängen, med feber och väntar på Cougar Town. Det är mörkt ute och halva min säng är upptagen fast inte så som den brukade vara upptagen, världens bästa kille ligger inte bredvid mig längre, ist är det klädhögarna som delar säng med mig. Det är märkligt för just känslan av Robert Petterssons röst, mörkret ute, febern och väntan på Cougar Town kastar mig tillbaka några år och jag vill förbereda mig för skola imorgon. Att det inte är Emil som ligger bredvid mig i sängen är som att ge mig en smäll på käften. Att kolla på Cougar Town utan att se hur han kollar konstigt på mig när jag skrattar åt något som han inte alls tycker är roligt, att inte vända mig från tvn och in i hans famn och känna lukten av hans parfym efter att avsnittet är slut, att inte somna till att han pussar mig i pannan och stryker mig i håret. Tryggheten i att veta att han aldrig skulle låta något hända mig. 
Så kommer jag tillbaka till den 2a Oktober 2012 och inser att mitt enda sällskap är mina klädhögar och ingen förmildrandre omständighet kan göra ansvaret till någon annans än mitt. 

 

Jamen, update kanske?
Har ju faktiskt hunnit vara två veckor i Turkiet med världens bästa vän aka ölhäverskan.
Det var så jädra härligt så ni fattar inte!
Nu längtar jag tills hennes familj åker för då ska jag få jobba hela två veckor med mina favoritbarn, ♥
Färgat håret igen har jag gjort också och blev sjukt missnöjd. 
Helt beroende av Stiftelsens platta, gryyymt bra.