Sen jag skrev sist har jag hunnit varit hemma i Aspås.
Föllinge och Dansnatta såklart, skulle aldrig banga.
Cuprum och McDonalds såklart, skulle aldrig banga.
Julie

Förutom det gav Östersund mig allt det jag flydde från för två månader sen, jag satte mig på tåget tillbaka med samma tankar och samma känsla som då. Allt det jag spenderat två månader på att försöka glömma tar 5 minuter att bli tilbakakastad till. 
För att jag vill tala om för dig att jag är så arg samtidigt som jag inte är arg alls.
För att jag vill tala om för någon annan att jag hade väntat flera år på dom orden.
För att jag vill tala om för en tredje att jag vill att han bara ska vilja försvinna ur mitt liv och inte hänga kvar som något jag aldrig kan släppa.
För att jag vill tala om för en fjärde att jag är så trött på hans ursäkter, hans bortförklaringar och hans klamrande fast vid något som inte finns längre. 

Nu har hon varit här i 6 dagar och jag kan inte fatta att hon redan ska åka hem.
Sjukt tråkigt och jag vill att hon ska stanna längre.
Vi har iaf hunnit med Gekås två dagar och Varberg igår, det finns inte så mycket mer att bjuda på här nere när det är höst och ruggigt väder. Nu sitter vi och kollar på Gossip Girl och väntar på att klockan ska gå, 17.35 går tåget från Göteborg och tiden går alltid alldeles för fort på slutet. Härligt att bruden sjunger på "Tell the world I'm coming home" heeela tiden, känner mig som en asbra värdinna. Hon kan inte vänta på att få komma hem, meeeen, jag var likadan när jag var kär så jag förstår henne. 
Det känns iaf skönt att jag har gjort klart alla skoluppgifter och skickat in dom i förväg, nu ska jag fokusera på tentan i några veckor och be till gudarna att jag klarar den.

Jag kan bara tänka mig halvvägs in i rädslan och förtvivlan som man känner när man blir våldtagen av 6 stycken olika killar, samma kväll. Jag kan bara tänka mig halvvägs in i det modet som krävs för att anmäla dom. Jag kan bara tänka mig halvvägs in i den blandade känslan av en fällande dom, att ha vunnit men till vilket pris? Min kropp är inte längre min. Killar är inte längre bara killar, killar är något som förknippas med rädsla och skam. Jag är inte längre bara jag, jag är tjejen som anmälde. Alla jag känner vet om det. Jag kan inte ens tänka mig halvvägs in i att dom senare blir friade. Mitt liv är uthängt, jag är uthängd, jag vann för att sen förlora. 

Jag kan tänka mig in i min situation. Jag kan tänka mig in i min rädsla. Jag är rädd för att bli våldtagen. Precis som alla borde vara. Det händer, överallt. Jag är rädd för att bli mördad. Jag är rädd för att bli misshandlad. Jag är rädd för smärta. Tryggheten i rädslan är att jag vet att om jag blir mördad finns det lagar som gör det möjligt för min familj att få all upprättelse dom kan få, oavsett hur situationen ser ut. Blir jag misshandlad finns det lagar som gör att jag får all upprättelse jag kan få, oavsett hur situationen ser ut. Blir jag våldtagen finns det lagar som kan hjälpa mig få all den upprättelse jag kan få oavsett... Nej. Om jag befinner mig i en "särskilt utsatt situation" kan jag möjligtvis kanske få upprättelse. "Särskilt utsatt situation". 
Tack Sverige för att det än en gång bevisats varför så få anmäler våldtäkter och tack Sverige för att jag går med en rädsla för något som borde vara en självklarhet, min kropp är min kropp och ingen annan har tillträde till den utan mitt medgivande. Eller?