Det börjar ordna sig. Har tagit tag i all skola och skrivit upp vad som behöver göras inför sommaren. Just nu håller jag på med ett paper som språkutveckling, sviiiinintressant men ändå går det skitkasst. Jag har skrivit på det i typ en vecka men kommer ingenstans. Störigt. Blir iaf med all säkerhet godkänd på min VFU och det är ju skönt (: Sen är det bara att hoppas att alla inlämningar blir godkända också. 

 

Annars då? 
Skaffade mig ett jobb idag över sommaren. På ett demensboende här i stan.
Det blir en sommar på västkusten för mig. 
Rätt mysigt om ni frågar mig. 
Så projekt ett är att bli klar med skolan, projekt två blir att göra om mitt hjärtas rum så jag ryms.

   

Måndag. Ny vecka och den här veckan har jag faktiskt saker att göra. Skola och praktik, det känns skönt med tanke på att de senaste veckorna har varit så sjuuuukt slappa.
I helgen är det påsk och kunde inte längta mindre eller ha mindre påskkänsla. Praktik på skärtorsdagen gör att jag inte kan åka hem och fira påsk med min familj som vanligt. Johannes frågade dock igår ifall jag ville vara med dom på påsk för att han inte vill att jag ska vara själv. Bästa ♥
Om två veckor är vi hemma igen, herregud, vad tiden går fort!

Nu ska jag städa ihop lite på rummet innan han kommer så vi kan kolla på film utan att ha panik över att det är så stökigt. 

"se in i mina ögon, vi kan gå vår egen väg"

Över en månad sen jag bloggade sist, shit, vad dålig jag är på det här.
Livet rullar på precis som vanligt. Jag älskar det. 

Har inte tid att blogga när jag spenderar dagarna med mitt hjärtegull. 
Längtar tills Juni. Kentfest och Håkan på samma vecka, med Julie. Bättre. 

Så. Jävla. Kär. 

Veckorna liksom bara går nu.
Det känns som alldeles nyss jag och Julie diskuterade att vi brukade bo tillsammans men att det var 42 hela dagar tills vi kunde dricka kaffe tillsammans igen. Nu är det tre hela dagar kvar sen äntligen Frösökaffe med Julie igen. På lördag får jag äntligen se min familjs ansikten igen, äntligen kramas med lillasyster. På lördag får jag räkna ner dagarna till onsdag då jag äntligen får se min hjärteväns ansikte igen. Hans leende som gör mig alldeles varm. Jag har två himla, himla fina veckor att se fram emot. 

Igår var det alla hjärtans dag och jag är ju så romantisk så, jag älskar den dagen.
Dagen blev alldeles jättelyckad med en massa OS och sen blev jag bjuden på middag och vin, resten av kvällen spenderades i soffan framför film. Supermysigt om ni frågar mig. Choklad fick jag också. Han är bra gullig grabben. 
Idag tvingade jag honom att kolla på guld-stafetten som tack. 

Fick även min Jämtlandsring igår, så himla vacker! Och om tre veckor exakt åker jag hem igen. 

"baby let me be your, let me be your last first kiss"

Och så var det det här med bloggen också.
Nu finns det faktiskt massa att berätta egentligen, jag har packat ihop och flyttat igen.
Inte hem som planen var utan till en liten stuga precis vid en väderkvarn, huuur mysigt som helst och jag verkligen älskar att bo här. Mina roomies är awesome och mina människor på skolan är awesome och hela mitt liv är rätt jävla awesome just nu. 
Det pirrar i magen och jag får pussas och kramas, och hålla hand och gosa. 

Nu har jag fyllt 21, om ett halvår är det 3 år sen jag tog studenten.
Jag brukar fortfarande läsa gamla inlägg som jag skrev i studenttider ibland, bara för att få känna smaken.
Fascinerande hur mycket jag har växt sen dess men ännu mer fascinerande hur mycket jag faktiskt är samma person. Samma känsloexplosioner, samma värderingar och samma tro på mänskligheten. Samma kärlek och samma hårdhet, iskallhet och total saknad av sympati och empati. Samma tro på att det goda alltid kommer vinna över det onda och samma tro på att det aldrig är försent för kärlek ren som snö.
Fascinerande också vilka som är kvar i mitt liv, tre år senare. Vilka som härdar ut känsloexplosionerna och alla tankarna. 

Till er som är kvar: ett stort jävla tack för att ni får mig att leva.
Till er som jag sagt hejdå till: det är det bästa jag någonsin gjort. 



"Och mina händer rörde aldrig din hud men, jag vet att du kände. 

"Och håll dig från dem som ljuger för att själv få leva"
Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?

"Man får välja vem man lyssnar på jävligt selektivt"
Bästa köpet?

My new caaar och resan till Thailand

Sen jag skrev sist har jag hunnit varit hemma i Aspås.
Föllinge och Dansnatta såklart, skulle aldrig banga.
Cuprum och McDonalds såklart, skulle aldrig banga.
Julie

Förutom det gav Östersund mig allt det jag flydde från för två månader sen, jag satte mig på tåget tillbaka med samma tankar och samma känsla som då. Allt det jag spenderat två månader på att försöka glömma tar 5 minuter att bli tilbakakastad till. 
För att jag vill tala om för dig att jag är så arg samtidigt som jag inte är arg alls.
För att jag vill tala om för någon annan att jag hade väntat flera år på dom orden.
För att jag vill tala om för en tredje att jag vill att han bara ska vilja försvinna ur mitt liv och inte hänga kvar som något jag aldrig kan släppa.
För att jag vill tala om för en fjärde att jag är så trött på hans ursäkter, hans bortförklaringar och hans klamrande fast vid något som inte finns längre. 

Nu har hon varit här i 6 dagar och jag kan inte fatta att hon redan ska åka hem.
Sjukt tråkigt och jag vill att hon ska stanna längre.
Vi har iaf hunnit med Gekås två dagar och Varberg igår, det finns inte så mycket mer att bjuda på här nere när det är höst och ruggigt väder. Nu sitter vi och kollar på Gossip Girl och väntar på att klockan ska gå, 17.35 går tåget från Göteborg och tiden går alltid alldeles för fort på slutet. Härligt att bruden sjunger på "Tell the world I'm coming home" heeela tiden, känner mig som en asbra värdinna. Hon kan inte vänta på att få komma hem, meeeen, jag var likadan när jag var kär så jag förstår henne. 
Det känns iaf skönt att jag har gjort klart alla skoluppgifter och skickat in dom i förväg, nu ska jag fokusera på tentan i några veckor och be till gudarna att jag klarar den.

Jag kan bara tänka mig halvvägs in i rädslan och förtvivlan som man känner när man blir våldtagen av 6 stycken olika killar, samma kväll. Jag kan bara tänka mig halvvägs in i det modet som krävs för att anmäla dom. Jag kan bara tänka mig halvvägs in i den blandade känslan av en fällande dom, att ha vunnit men till vilket pris? Min kropp är inte längre min. Killar är inte längre bara killar, killar är något som förknippas med rädsla och skam. Jag är inte längre bara jag, jag är tjejen som anmälde. Alla jag känner vet om det. Jag kan inte ens tänka mig halvvägs in i att dom senare blir friade. Mitt liv är uthängt, jag är uthängd, jag vann för att sen förlora. 

Jag kan tänka mig in i min situation. Jag kan tänka mig in i min rädsla. Jag är rädd för att bli våldtagen. Precis som alla borde vara. Det händer, överallt. Jag är rädd för att bli mördad. Jag är rädd för att bli misshandlad. Jag är rädd för smärta. Tryggheten i rädslan är att jag vet att om jag blir mördad finns det lagar som gör det möjligt för min familj att få all upprättelse dom kan få, oavsett hur situationen ser ut. Blir jag misshandlad finns det lagar som gör att jag får all upprättelse jag kan få, oavsett hur situationen ser ut. Blir jag våldtagen finns det lagar som kan hjälpa mig få all den upprättelse jag kan få oavsett... Nej. Om jag befinner mig i en "särskilt utsatt situation" kan jag möjligtvis kanske få upprättelse. "Särskilt utsatt situation". 
Tack Sverige för att det än en gång bevisats varför så få anmäler våldtäkter och tack Sverige för att jag går med en rädsla för något som borde vara en självklarhet, min kropp är min kropp och ingen annan har tillträde till den utan mitt medgivande. Eller?